saker en hockeynörd kan lära sig på en division 2-match kan summeras med en hel del

Man kan bland annat lära sig att det är helt okej att som fullvuxen man verbalt attackera spelare med ord som HORA! Om man är supporter alltså, och står på tryggt avstånd från den spelare man attackerar…. Pinsam får man vara då. Om man är sån. Vuxen.
Dessutom får man lära sig att det går fasligt mycket bättre (inte) att skrika på sina MEDspelare och tala om för de hur mycket fel de gör.
Att ha självinsikt är ingenting man behöver bry sig om, det är nämligen fullständigt normalt att skrika sig blå över ”kärringar” som faller i isen för minsta lilla när man gör precis samma sak själv (res på dig för helvete och spela hockey istället för att gnälla över allt annat som ”alla andra” gör fel).
Vill man visa sig på styva linan och vara ett föredöme för de små hockeysupportrarna som ser upp till en så ska man med full kraft slå klubban i sargkanten så den går i minst två delar och ett antal flisor. Helst ska man svära lite också. Gärna högt.

Som lite lök på laxen kan man också åka runt och ge fan i att titta var man skickar pucken. Det är inte så noga om den hamnar hos motståndaren eller inte, bara man inte har den själv liksom.

Nä. Okej. Jag ska inte vara allt för negativ. Stundtals spelade boysen redigt bra hockey med klockrena passningar, disciplin, glädje och fart. För jävlar vad en del av de kan skrinna på grillorna!

Jag älskar nerven, målen, glädjen, farten, spelet. Det finns inget bättre än hockey, eller jo… det finns det😉 Men somliga har ju fått för sig att det är nåt fel i skallen på MIG som finner lugnet i en kall ishall. Det är fan de som har fel i huvudet…

Jomen okej då, lite kan jag förstå det. Men för mig är det så. Det är MIN tid. Utan måsten, bara njuta av det jag tycker om.

Det har hänt förr. Att de förlorat, det gör inget, om de spelar som de ska. Men med en krasslig målis och nån slags hybris alternativt fredagspartylängtan eller satan-vad-jag-är-trött-på-hockey-egentligen-känsla så känns det väl så där lagom kul att förlora.

Förlorar ens favoritlag är det ju aldrig kul men förlorar de för att de spelar som drogade höns så känns det extra kymigt faktiskt.

Särskilt när man vet att de kan så mycket bättre. Känns så orättvist på nåt sätt.. De kan ju! Det där fina spelet, disciplinerat, kallt och rysligt hett emellanåt.🙂

För övrigt måste jag ge en eloge till senaste tillskottet, #25 – Jäääävlar vilket välbehag att se hans fullständigt briljanta, iiiiiskalla, spel. Iskyla i skallen, het som fan hockeyhjärtat! Gillas. Stenhårt. Det blir bra det här.

Nu kör vi!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s