En kommentar till en polis får minnen från förr att bubbla upp till ytan

Jag kommenterar Radiobilspolisens blogg och plötsligt minns jag allt som det varit igår. Pulsen stiger.

Jag minns hennes ansikte. Så nära mitt. De smala ögonen som borrar sig ner i ryggmärgen på mig.
Hur orden, som hon uttalar med så mjuk stämma, fullständigt river sönder mitt inre. Slaget i ansiktet när hon river av mig mina glasögon. Mina ord, förvånansvärt stadiga, lyckas dölja min skräck när jag ber om att få mina glasögon tillbaka.
”Tänk om hon vänder sig om och dödar mig nu? Här på fläcken?” tänker jag

Hon stannar mitt i steget. Vänder sig långsamt om och jag hinner tänka ”Nu dör jag” innan hon demonstrativt knäcker glasögonen mitt itu. Hon slänger de demonstrativt framför mina fötter. Sen sätter hon sig i bilen och de två barnen i baksätet har ögon stora som tefat.

Jag gråter inte. Inte än. Jag väntar. Tills jag kommer ner till min kompis. I samma stund jag ser hennes lugna trygga mamma så brister det. Tårarna, skräcken. Jag skakar. Gråter. Är förbannad att hon lyckades skrämma mig igen. Men mest rädd. ”Jag vill inte dö”

Men det var inte så det började. Det var tidigare. Året innan. Jag skulle aldrig hjälpt till. Skulle låtit det vara. Men jag stod i tacksamhetsskuld till grannen så det var bara göra som hon sa. Lilla tanten. Hon som hjälpt mig så många gånger. Nu var hon skadad. Bodde inte hemma. Bad om hjälp. Jag är snäll. Jag är uppfostrad så av min mamma. Man ska vara snäll mot de som är snälla mot dig.
Så jag hjälpte henne. Jag önskar att mamma aldrig uppfostrat mig alls.

Första gången var värst. Hon försökte köra på mig. Hindrade mig från att ta mig ut på gångvägen. Spärrade vägen med sin bil. Skrek på mig. Jag svarade lugnt på hennes fråga –
”Ja. Det var jag som tog bort stegen. Min granne bad mig, den förstörde hennes rosor”
Jag vet inte om hon hör mig. Vet inte om hon ens bryr sig om vad jag svarar. Hon har bestämt sig. Jag ska dö.
Hon ska slå in varenda ruta i lägenheten, hon ska slå ihjäl mig, hon ska köra på mig.

Jag tittar på bilen. En vanlig sedan. Men bilar är hårda och små hockeynördar är mjuka. Lyfter blicken till kvinnan med bilen. Kvinnan med barnet i framsätet. Kvinnan med stegen. Kvinnan som just hotat mig till livet. Hon är stor. Nästan fet. Ansiktsdragen hårda och håret står på ända. Min baneman…

Jag börjar gå. Vill inte höra mer. Jag minns inte hur men plötsligt går jag på gångvägen ner mot bussen.
Hör motorn rusa. Känner hennes blick i ryggen. Jag vänder mig om. Hon ler. Inte snällt, hennes leende säger mycket, men inte är det snällt alls. Vänder ryggen åt henne igen. Lindar armarna runt min kropp så jag inte ska explodera av paniken som rusar i min kropp.

Plötsligt känner jag hur mitt huvud sakta rör sig fram och tillbaka, som ett ‘nej’. Då rusar hon motorn igen och jag känner en duns mot mina knäveck. Jag tappar balansen. Samtidigt vänder jag mig om, varför vet jag inte riktigt, jag ville väl att hon skulle se min skräckslagna blick när hon dödade mig? Får upp handen på motorhuven och skriker i vild panik: ”Stick!!”
Hon ler igen.
Jag lyckas återfå balansen. Försöker gå. En fot i taget. Stannar vid trafikljuset och trycker på knappen. I samma stund det blir grönt gör jag en ansats att ta ett steg framåt, ut i gatan. Bilen snuddar vid mig när hon kastar den ut i körbanan från gångvägen.

”Ett steg. Bara ett steg så…”
Jag ser ingenting. Jag är blind. Men jag gråter inte. Inte ens när jag kommer till jobbet. Ända tills Eva la sig i. Och frågade hur det var. Då brast det. Allting.
Hon tvingade mig att ringa polisen.
Jag fick upprepa allt tre gånger.
Jag förstår varför. Samma sak. Igen och igen och igen. För att kolla sanningshalten.

När jag kom hem hade någon karvat in ett kors i min ytterdörr. Lysrörsarmaturen som hänger över dörren var till hälften nedsliten och min lilla klisterlapp, den som varnade för hunden, var nästan bortriven. Jag gissade. Men sa nog ingenting till polisen.

Dagarna som gick fördes i dimma. Tittade ut genom titthålet innan jag gick ut ur lägenheten. Det var svårt att äta. Nätterna var värst. Då klev hon in i mitt medvetna. In i mitt sovrum. Ströp mig. Långsamt. Och alltid med ett leende på läpparna. Jag försökte få bort hennes händer. Kände luften försvinna. Mina armar tappade kraft. Hon log. Livet rann ur mig. Vaknade alltid med ett skrik. Svetten som rann nerför ryggen och tårarna som föll. Hunden som snarkade vidare.

Ibland kändes som hon smög på mig. Hon njöt av att se min rädsla. Följde efter mig. Viskade i förbigående –
”Jag kommer och hälsar på snart och då… ”
Orden dog alltid ut innan hon kommit till slutet av meningen.

Båda polisanmälningarnas förundersökningar lades ned ”i brist på bevis”.
Jag kontaktade värden första gången, för att informera bara.
”Vi kan inte vräka nån för att de säger dumma ord till dig”
fick jag till svar och rädslan höll på att kväva mig.

Hon lugnar ner sig efter ett tag. Säger ingenting. Låtsas att jag inte finns. Skönt. Men jag undrade fortfarande vilka hemskheter hon planerade för mig. Fortfarande gnagde oron i mellangärdet.

Jag försökte minnas orden jag läste i gymnasiet, någon hade citerat en text och där stod
”Rädslan är vår värsta fiende, den dödar inte sina offer, den hindrar oss bara från att leva”
(minns inte ens orden exakt längre)
Försökte leva så. Utan rädsla. För skulle inte hon döda mig skulle rädslan förgöra mig.

Men nästan exakt på året, 365 dagar + några till, så gör hon det igen.
Den här gången är det personligt.
Jag har pratat med en kompis. Hon har tjuvlyssnat och dragit egna, felaktiga slutsatser.
Nu måste jag stå till svars. Den här gången tänker hon inte visa någon nåd. Nu ska jag dö….

*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^

Jag bor kvar. Hon är borta. Minnena lever kvar. Men rädslan är borta. Jag är tryggare, starkare och säkert tuffare än nödvändigt. Vänder taggarna utåt åt folk jag inte känner, folk som invaderar min personliga sfär. Då kan jag vara rent av otrevlig. Jag gör det för att skydda mig själv. Jag gör det för att det är en ren instinkt. Jag vill leva nu. Utan rädsla, utan ångest och utan nervösa blickar över axeln.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

2 kommentarer on “En kommentar till en polis får minnen från förr att bubbla upp till ytan”

  1. Pia skriver:

    Jag blev alldeles kall när jag läste. Fy fan! Vilken tur att hon är borta…..kram….hittar inga ord…

    • vhcbloggen skriver:

      Ja, det var nog ett av de mer skämmande inslagen i mitt liv, finns tyvärr fler men de tänker jag inte skriva om. Känns skönt att både hon och den rädslan är borta nu.
      *kram*


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s