Dödsbudet slog mig rakt i ansiktet och lämnade efter sig tomhet, tankar och en faslig massa kärlek

”Det gick inte han dog”. Orden slog emot mig med full kraft. Vaddå ”dog”? Det kan han väl inte göra? Han var ju så ung, 11 månader. Tre veckor innan ettårsdagen. Nä, det går inte. Då kan man inte dö. Eller? Jo. Tydligen. Visst, han var sjuk. Men veterinärerna kunde inte hitta någon diagnos. Tillslut sövde de honom för att göra en MR, då gick det inte. Hans kropp klarade inte av det. Och en älskad corso fick vandra vidare över Regnbågsbron.

Trots att det inte är min egen hund det gäller, så gråter jag. Saknar. Blir förbannad över orättvisan. Känner samma smärta som för sju år sen, när min egen hund fick vandra vidare. Känner igen den där konstiga känslan som inte riktigt går att sätta fingret på. En blandning av förvirring, overklighet, chock, smärta och sorg. Allt på samma gång i en enda röra.

Jag fick träffa honom, mina vänners svarta lille charmtroll, umgås med honom och lära mig att det fungerar alldeles utmärkt att ha tre corso-hannar i samma rum, utan att det blir slagsmål. Mina vänner får gå vidare i livet, utan honom, och det suger. Verkligen.
En ljusglimt i hela eländet är att de fortfarande har kvar Leo, pappan till Nitro (och Lix). Kanske dämpar det smärtan en aning? Jag vet inte. Men jag hoppas det.

Blir smått nojig av dödsbudet, särskilt eftersom de inte hann få någon diagnos på Nitro. Tittar ingående på min egen lille huligan, ”Haltar han inte lite? Var det han som hostade? Är det där en knöl?”
Lite överdrivet, jag vet, och enligt (helt sanningsenliga) rykten så tänker jag för mycket. Funderar, målar fan på väggen innan han ens kommit innanför farstun… men sån är jag. Jobbar på att stävja det, men ibland slår det över lik förbaskat.

Hur stöttar man när nåt sånt händer? Jag låter mina vänner veta att de kan ringa när de vill, om de behöver, eller när de orkar. Ger de tid att sörja färdigt. Bidar min tid för att inte störa. Vill allra helst vara där för att krama om, trösta, stötta. Men jag väntar här. Tills de är redo.
Själv vill jag vara ifred när jag sörjer. Därför låter jag bli att ”störa” andra i deras sorg.bloggdogg1.gif

När det händer, när man förlorar någon, oavsett det är ett djur eller en människa, växer inte hoppet om en Himmel då? Att man får lite ro i kroppen om man vet att det bakom molnen finns en plats där inte smärta eller sorg finns. En plats där allt bara är glass å pannkaka? Det borde vara så. Jag vill tro att det är så. Nej, jag vill att det är så. För då lindras sorgen lite. Lite bara. Men det är i alla fall ett litet ljus i mörkret…

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

2 kommentarer on “Dödsbudet slog mig rakt i ansiktet och lämnade efter sig tomhet, tankar och en faslig massa kärlek”

  1. Emma skriver:

    Sorgligt, vemodigt, jag känner med Dig. Vet hur det är att förlora en vän oavsett djur, människa.

    Det är svårt att stötta ibland, man får visa att man finns till, att man bryr sig, känner med den/de ifråga och vårdar minnet av den/dem vi saknar.

    Varma kramar,
    Emma

  2. vhcbloggen skriver:

    Det är nog det enda man kan göra, finnas till och visa att man står på deras planhalva när det krisar.
    Kram


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s