En konfliktskraj höna är både velig, mesig och så elak att jag blir förbannad nog att slå nån på käften snart

Det var en sån där dag. Luften vibrerade av nånting. Jag vet inte vad. Kanske skulle jag köpt en lott? *ler lite*
Känns som det är saker på gång men jag vet inte vad riktigt.

Kanske ska ta det från början, det är tjatigt jag vet, men hunden, valpen, huliganen, den där knasbollen på fyra ben som bor hemma hos mig. Den killen, det är honom det handlar om. Igen!

Jag fick ju från början inte ens köpa hund för chefen, när jag gjorde det ändå fick jag lova att jag skulle ha honom på dagis eller i alla fall inte på jobbet (trots att andra på kontoret får ha hunden med sig), jag lovade. Valpen fick inte börja på dagis förrän han var 6 månader, så han var med. Det blev gnäll, tills jag förklarade varför. Allt lugnade ner sig. Fick in honom på ett dagis som efter några dagar bestämde att han inte passade på dagis över huvudtaget. Jag gjorde vad jag var tvungen att göra, tog med honom till jobbet. Det sågs inte med blida ögon, det var gnäll, det pratades om facket och så vidare. Jag erbjöd mig att flytta ner i källaren med hunden för att jobba, tills jag fick en dagisplats till honom. Det fick jag inte heller göra.
I några månader ringde jag nog vartenda dagis i Stockholmsområdet, samtliga sa nej. Vissa hade fullt (helt förståeligt), andra tog inte emot okastrerade hannar (okej då), en del tog inte emot hannar öht (eh va?) och ytterligare en del sa att han var för stor. Ett dagis föreslog att jag skulle lämna honom hemma! Eh, jag hade inte velat ha min hund på ett sånt dagis. De vet ju uppenbarligen ingenting om hundar. Skrämmande.
Tillslut lyckades jag hitta ett dagis, som inte bara tog emot okastrerade hanhundar, de välkomnade honom trots storleken. Efter några dagar fick han löfte om en prövoperiod, äääääntligen! Vad glad jag var!
Problemet; Dagis kan inte öppna förrän 7.30, vilket innebär att jag kommer tjugo minuter för sent till jobbet varje morgon. Ajaj, ni fattar vartåt det barkar va? Jepp, gillades inte alls!
För att kompensera för mina tjugo minuter tar jag (av naturliga skäl) ingen frukostfika (som ska vara mellan 8.00-8.15, men ”drar ut på tiden”), min fyrtiominuterslunch är numera bara maximalt tjugo minuter eftersom jag svarar i telefon under lunchen och bara stänger av den när jag kutar ut på min lunchpromenad och eftermiddagsfikan existerar inte längre. Den som ska vara tjugo minuter och ibland varar i över en timme.

Är detta tillräckligt? NÄ.
Säg att jag jobbar mellan halv nio till halv fem och tar 15 minuters lunch. Det innebär att jag jobbar 7,75 timmar.
Mina kollegor ska också jobba 7,25 timmar, lunchen exkluderad. Men. Det drar ut på tiden
Morgonfika: -0,5
Lunch: – 0,25
Eftermiddagsfika: -0,5
Alltså, summa: 6 timmar effektiv arbetstid.
Varför räcker inte det? Att jag jobbar mer än jag egentligen behöver, för att kompensera de där tjugo minuterna jag kommer sent? Är det för att jag ska ”öppna” på morgonen? Är mina kollegor så handikappade att de inte kan trycka på en knapp och svara i telefonen i tjugo minuter, då börjar jag bli orolig för deras mentala (och fysiska) hälsa!

Så för en vecka sedan mejlade jag chefen (jojo, jag har försökt få till ett möte med honom fleeeera gånger, han slingrar sig även när vi bestämt en tid) och frågade om jag 1) fick göra så här och 2) om inte, hade han några förslag till en annan lösning.
Jag fick inget svar. Däremot kom min gruppchef och sa att han pratat med Högsta hönset samt facket. Och det var okej att jag gjorde som jag gjorde. Tack så mycket!
Imorse sa Högsta hönset att han ville prata med mig om hunden igen. ”Jaha” sa jag och trodde vi skulle prata just i denna stund. Men icke. ”Vi tar det senare” sa han.
Eh, jaha?
En halvtimme innan det är dags att gå hem kommer gruppchefen och ”skvallrar” om att Högsta hönset ångrat sig. Troligtvis pga påtryckningar från ”nån av damerna”…. *suck* Pratade han med mig? Nej. Bestämde han nån tid? Nej. Visade han sig över huvudtaget i närheten av mig? Nej.
Som jag ser det finns det alltså bara två vägar att gå.
1 – jag kan fortsätta jobba som jag gör.
2 – jag får sparken.

Enkel matematik eller hur?

Har varit irriterad av och till hela dagen. Och just nu gör det ont till vänster i bröstet…
Jag var till och med så förbannad att jag (ärligt talat) övervägde att slå en tjej på käften för att hon blockerade min väg… Skrämmande… Tur att spärren i skallen satt ordentligt. Jag behöver sömn och klara besked. Det var till och med rubriken i mitt mejl till Högsta hönset: ”Önskan om klara besked”
Vad hjälper det? När den person som har det slutgiltiga avgörandet inte vågar ta tag i någonting över huvudtaget? När han, som efter min sjukskrivning, sa att hans dörr alltid var öppen och om någon var dum mot mig igen så skulle jag komma till honom. När det är han som är en stor del av problemet? Vad fan gör man då?

Annonser

One Comment on “En konfliktskraj höna är både velig, mesig och så elak att jag blir förbannad nog att slå nån på käften snart”

  1. […] inte pratar han med mig inte. Han skickar gruppchefen att ge mig de dåliga nyheterna istället. Min högste chef är tydligen rädd att jag ska bita skallen av honom om han visar sig i närheten a… Han gick nämligen ut för en stund sen och sa att han skulle komma tillbaka om ett par timmar. […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s