Det är svårt att vara hemlig på Internet och om man inte passar sig kan man få en helvetesbög med sig på dejt

För ett (bra) tag sen sa min cyberkompis Walle (som jag hoppas få träffa IRL nångång) att jag inte är så hemlig som jag kanske vill. Och han har helt rätt. Det är inte särskilt svårt att lista ut vem jag är eller att få se hur jag ser ut. Det enda som krävs är lite efterforskningar. Så att vara hemlig på Internet är ju i princip dödsdömt men lite glad är jag ju över att ingen av killarna jag skriver om, förutom Walle då, läser bloggen. Eller ja, det kanske de gör men de har ju som sagt vett att inte säga nåt till mig. *garvar*

För nåt år sen upplyste jag en kompis om att det kanske inte vore sådär alldeles jättesmart att lägga ut nakenbilder på barnen på Internet. Inte för att de om typ tio år kommer tycka att det är såååå pinsamt men för att det finns ”fula fiskar” på nätet som gillar såna bilder av andra skäl än att ungarna bara är söta. Om ni hänger med på vad jag menar…

Jag är rätt restriktiv med vilka uppgifter jag lämnar på nätet. Och även i den ”verkliga” är jag rätt tystlåten om vissa saker. Därför har jag nog fem olika e-mail-adresser, dubbelt så många användarnamn och lösenord till olika forum och lusten att ibland bara stänga av skiten och hoppas på att alla uppgifter följer med ner i papperskorgen är överhängande vissa dagar. Nu funkar det ju inte riktigt så men man kan väl få drömma lite? *ler*

För några år sen nätdejtade jag rätt mycket och det som sitter bakom tangentbordet är sällan det som dyker upp på dejterna… En kille till exempel hade lagt upp en bild på sin snygga kusin och när han dök upp var det inte alls vad jag väntat mig så jag blev en aning ställd men vi gick på dejten ändå. Han var så osäker att han nog bara yttrade femton ord på hela dejten. Och de flesta var ‘ja’ och ‘nej’ och ‘vet inte’.
En stolle visade sig vara en redigt dryg typ. Inte alls som den trevliga, roliga, kille han varit i mejlform. En annan hade glömt ta av vigselringen. Ytterligare en ”höll ut” i fyra dejter innan han kom på att jag inte var nåt för honom. När jag frågade om det var för att jag inte ”släppt till” så var han åtminstone man nog att erkänna att det var så. ”Jag vill inte behöva slösa en massa tid” sa han… *garvar*
Men den jag minns bäst mejlade jag med i över ett halvår innan vi bestämde oss för att träffas. Jag hade sett bild på honom och även om han inte var ”min typ” så vägde hans ord över, så vi ringdes. När jag frågade om vi bara skulle fika, gå på bio eller äta middag svarade han ”Ja”. Oookej… allt på en gång alltså. Visst.
När jag så kom till vår mötesplats var det som jag klivit in i en amerikansk high school-film, för killen såg ut som en stereotyp, amerikansk high school-bög. Min första tanke blev alltså; ”Oj, den killen har inte hittat ut ur garderoben än…”
Vi gick och fikade. Jag fick draaaa ur honom ord. Vi gick på bio. Jag betalade för mig och han för sig. Men jag fick välja film och valde ”Mitt stora feta grekiska bröllop” för jag hade hört att den skulle vara rolig. Då kom följande, dräpande, kommentar från honom; ”Ja. Om den inte är rolig nu då vet jag ju vem jag ska skylla på”
Eh? Okej?
Jag skrattade mest. För jag gillade den. Och jag gillar att skratta.
På väg till restaurangen puttade jag till honom lite sådär som man gör och sa (med vad jag trodde, mitt charmigaste leende); ”Jag såååg nog att du skrattade”
Inget svar. Väl inne på restaurangen (och två glas vin) började han prata. Och nu fanns det nästan ingen hejd på hans avsky för min musiksmak, mitt val av böcker och författare. När jag försökte säga nåt om filmen bet han av med ett syrligt; ”Jaja, såå jävla rolig var den inte!”
Snacka om att bli tillplattad!
Plötsligt ser jag hur han sitter och tittar mot bordet mittemot. Jag sneglar dit och ser två oerhört vackra asiatiska tjejer som är på dejt med sina pojkvänner. ”Jahaja” tänkte jag. ”Jag är av fel nationalitet. Men han behöver ju inte vara otrevlig för det!”
Tjejerna reser sig för att gå till ”damernas” och på ett ögonblick förvandlas min dejt till überbögen från Helvetet. Han knäpper upp skjortan, åmar sig och flörtar vilt. Med killarna som sitter kvar vid bordet! Kan säga att de såg väldigt obekväma ut och så fort tjejerna kom tillbaka så gick de därifrån. Det blev en snabb sorti för oss också och när vi skildes vid tunnelbanan sa min dejt: ”Du, vi lär väl inte höras igen va?”
Nä, just det….

Nätdejting…. Nä tack…

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

4 kommentarer on “Det är svårt att vara hemlig på Internet och om man inte passar sig kan man få en helvetesbög med sig på dejt”

  1. Gloom skriver:

    Fan, ni tjejer har så höga krav, killarna måste till råga på allt vara straighta oxå… tror att era krav får mig att börja utveckla anorexi!!!

    Tur att man alltid kan glädja sig med hockey, eller hur 😉 😉

  2. vhcbloggen skriver:

    *garvar* Visst är det hemskt!? 😛
    Precis, tacka vet jag hockey… 😉

  3. Mocca skriver:

    *L*
    Och …I know, det finns en heldel nötter där ute. Men ett och annat guldkorn finns ju också, så ge inte upp 😉

  4. vhcbloggen skriver:

    Helt sant, Mocca darling. Men va’ tusan ska jag göra med min skitstövelsradar då? 😉 😛


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s