Zlatan-och Marta-entusiaster blir tyranner tack vare sina ”vuxna” föräldrar.. det är synd tycker jag…

Den där har jag hört förr…

För ungefär hundra år sen började jag i fotbollsskola, jag var tre.. Som sjuåring hade jag tröttnat.. Jag vet inte riktigt varför. Kanske var det tränarna? Kanske det faktum att föräldrarna (papporna) talade om för oss småttingar att vi måste ”ta en varsin gubbe” (vilket för mig lät skitmärkligt – jag var ju tjej!), skjuta mer, tacklas, ”gå hårt åt” motståndarna.
När vi vann fick vi glass, när vi förlorade fick vi höra det tills tårarna trillade..

Missförstå mig rätt, det där är ett alldeles ypperligt sätt att trycka ner ett barn på – tala om hur dålig hon är, tala om för henne hur oerhört besviken du är för att hon, som back, släppte förbi motståndaren.. *suck*
Jag gjorde ett försök igen när jag var 19, men jag hade glömt det mesta och ett litet misstag (på en träning!), en oskyldig kommentar från en lagkamrat (”ÅH! En tunnel!”) fick mitt engagemang att tvärdö.. Det var inte roligt…

Fortfarande minns jag skriken från papporna på mina knattematcher, när jag hör små fotbollsskor på grusplanen utanför huset.
Jag hör hur småttingarna hejjar på varandra, tränarna skriker (och blåser i sin förb… pipa!) och föräldrarna kommer med ”goda” råd.. Och det gör mig så ledsen.

Att föräldrarna inte lärt sig ett endaste dugg! De sprang säkert själva på en likadan fotbollsplan, i sina alldeles nya fotbollsskor och var sååå stolta för att de över huvud taget mästrade att springa samtidigt som de hade bollen framför sig. Vid sidan av planen stod deras föräldrar. Skrek ”goda” råd, hånade motståndarna och förvånat undrade om domarn var dum i huvudet..

En ond cirkel..

Är det dags för föräldrar (eller samtliga över 15 år kanske) att gå en kurs i empati? Gå i terapi för att bearbeta sin egen fotbollsbarndom? För någonstans måste de ju inse att de stjälper istället för hjälper, sina barn?
Jag kan bara tala av egen erfarenhet (och alla vet ju att ingen är likadan som nån annan bara för att man upplevt samma saker) och jag tror att jag fortsatt spela fotboll.. OM jag hade fått göra det på mina egna villkor, efter min egen drivkraft och vinnarinstinkt..
Vem vet? Jag fick inte välja kan man säga, när jag var liten hade jag mycket lite att säga till om.. *ler* Däremot hade jag mycket att säga (och har fortfarande.. som synes.. 😉 )

Det är så synd.. Tänk så många glada, talangfulla (?), engagerade, stolta barn vi kunde ha i landslaget om några år! Tänk så många Zlatan-, och Marta-drömmar som dör varje år.. Det tycker jag är synd.. Istället får vi missnöjda, överviktiga tv-spelande tonårstyranner.. Suveränt! Eller? Hade jag fel nu? *ironi*

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

One Comment on “Zlatan-och Marta-entusiaster blir tyranner tack vare sina ”vuxna” föräldrar.. det är synd tycker jag…”

  1. […] milda grad? Men varför måste det vara så att fotboll och våld går hand i hand? En sport som de flesta provat på och av någon anledning tycker är så kul att det spelas även utanför planen, utan tränare, […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s